Uppgiften vi fick var att ställa oss framför ett hus och beskriva platsen och sen skriva en text om t.ex personen som bor där.
Sitter och lyssnar på musik när jag gungar i ett gammalt bildäck på gården bakom höghuset, lyfter min blick och den söker lägenheten någon just flyttat in. Funderar hur personen ser ut, vill veta! På balkongen skiftar ett litet svart bord med blommor som inte sett en vattenkanna på väldigt länge. Jag ser också några svarta stearinljus som lyser svagt i sommarkvällen.
De tunga gardinerna rör sig spöklit och en ung man kikar ut, ser på mig en lång stund, känner mig ganska obekväm. Kan inte slita blicken från honom, han är väldigt lång och vacker med sitt hår som är mörkt som kol.
Någon minut senare visar sig en äldre man men mustasch. Han var väldigt tjock och hela min kropp bubblade av skratt, så jag måste slita blicken från fönstret och se mig omkring en liten stund. Det känns väldigt länge sen jag satt här, men förändringen var inte stor, bara mera ogräs i en låda full med sand, som barnen leker i.
När jag tittar upp igen är fönstret tomt, väntar en liten stund innan jag stiger upp och går med försiktiga steg till framsidan. Granskar parkeringen en stund innan man släpar sina fötter uppför trapporna, min blick hade fastnat på en svart sportbil som var väldigt unik, för människor i alla åldrar stannade en stund och tittade på den. Till och med bilarna saktade in.
Ytterdörren öppnades och min haka faller till marken, pojken som stått och tittat på mig hade kommit ut. Jag fick svårt att andas för hans skönhet tar kål på mig, hans is blåa ögon borrade sig in i mina och den ljuvliga rösten som han använder gör mig knäsvag. Han inledde ett samtal som skulle visa sig vara det första samtalet som var början på något underbart!
När kvällen led mot natt, hade någon stulit mitt hjärta. Men han hade det i tryggt förvar nära sitt.
//Alice
En ensam liten vindpust
