Jag står på skakande fötter i det ensliga kalla huset. Jag borstar mina tänder före natten ännu en gång skall härska. Den närmar sig timme för timme, minut för minut. Vindens tjut i mörkret får blodet att skaka och tändernas klapprande ekar mellan de glesa väggarna. Jag gråter hjärtskakande ut min ensamhet.
Kvickt som han aldrig hade kommit, känner jag något pilvasst mot min rygg. Kölden från föremålet sprider sig och fryser blodet till is. Då uthärdade jag inte mer, rädslan vek mina ben och jag föll hjälplöst.
Kvidande, skrikande och gråtande såg jag metallföremålet skimra till i fullmånens hotfulla sken. Kakelväggarna blir blodfläckade, men sedan helt svarta. Varför jag, varför jag ekade de sista orden i fullmånens hotfulla sken.
Charlotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar