Textkompott

Komma eller gå?

Där sitter han nu. Jag går sakta honom till mötes. Äntligen är han tillbaka. Den värme han utstrålar när jag ser in i hans brunglimmande ögon gör mig knäsvag och jag kan inte hålla tillbaka ett leende. Han har varit borta snart i ett år nu och hunnit växa till sig lite. Men visst är det samma gamla Aron.

Jag närmar mig honom med en spänning som får hjärtat att galoppera. Händerna skakar och ögonen blir suddiga av glädjetårar. Inga ord behövs. Vi omfamnar varandra och en lukt av främmande, krig och oro stöter emot mig. Inte alls den mjuka doft som han brukar ha. Vi står där en lång stund innan vi tar varandras händer och går ner mot älven.

Vi sätter oss på en gammal snickrad träbänk intill älven. Vattnet framför oss forsar fram. Jag undrar varför allt har så bråttom. Just nu vill jag bara att tiden ska stanna.

Försiktigt börjar jag fråga honom hur han haft det borta i armen. Genast hör jag på hans röst att något är fel. Det smärtar till inom mig och när jag försöker fånga hans blick vänds hans huvud bara bort. Han säger inget. Han bara sitter där med blicken sänkt.

– Aron, vad är det? Frågar jag med skakad röst.

– Det går inte, jag måste åka! De har kallat in mig igen och det finns ingenting jag kan göra.

– När? undrar jag utan att riktigt förstå vad han sagt.

– I morgon, svarar han tungt.

Orden landar som en harpun i mitt hjärta. Hans röst låter sorgsen och hans huvud hänger slappt Det som jag hört vill jag inte höra. Klumpen i halsen som förut inte fanns, har nu plötsligt växt till ett enormt berg. Gråten är inte långt borta och hela jag skakar. Ska han verkligen försvinna igen. Det som jag trodde var över kommer plötsligt tillbaka.

Följande morgon när solen nyss gått upp och gräset ännu är daggvått står jag nere vid stationen för av ta adjö av honom. Det finns ingen gråt kvar i mig och allt som händer runt omkring mig är som i en dimma. Vi tar avsked. Tåget rullar iväg och jag står tomt och stirrar framför mig.

Lite senare på kvällen sprakar en brasa uti kaminen hemma i vardagsrummet. Mina egna tankar hindrar mig från att höra knackningarna på dörren, och jag går inte och öppnar. Jag hör heller inte fotstegen som närmar sig genom hallen. Först när någon lägger sin hand på min axel hoppar jag till. Min första tanke är att det är någon av mina föräldrar som kommit hem från jobbet, men när jag vänder mig om får jag en helt ofattbar syn. Den varma hand som ligger på min axel är ingen annans än Arons. Hans andra hand är inlindad i ett bandage, i hans ansikte sprider sig det härligaste leende jag någonsin sett.

Josefin.G